ofrivilligtbarnlosa

Mitt i våran karusell fick vi reda på att hans syster var gravid. Samtidigt som man kände glädje med dem, var det fruktansvärt jobbigt. Det känns alltid mkt värre när man ser glädjen i familjens ögon. Dem skulle bli mormor & morfar, få sitt första barnbarn. Gammelfarfar satt också med

Jag såg hur allt föll inom honom. Han var självklart också glad, men han har så länge velat bli far. Sedan vi träffades har han velat skaffa barn

Det blev åter dags att lämna spermaprov, dagarna gick, veckorna gick. Sedan kom brevet med kallelsen
Vi gick med tunga steg mot dörren i återvändsgränden, satte oss ner i väntrummet.
Den här gången läste vi ingen tidning, vi satt under tystnad, kollade på väggarna.

Dem kom ut och visade in oss på rummet. Läkaren började prata med oss och sa som det var -inga spermier...
Hon sa att det fanns en utväg kvar, man kunde gå in i själva testikeln för att se om man kunde hitta spermier där

Nästa alternativ är inseminering från annan donator

Jag kände hur tårarna föll, mest för känslan av hur min man tog det. Jag kände så fruktansvärt med honom =(

Vi var redo att testa allt!

När vi fått det beskedet kom nästa -de var tvungna att ta ett blodprov på honom. Proverna hade visat att han hade hepatit C!!!!
Sköterskan lugnade oss och sa att det var vanligt med felsvar

Nästa svar visade också på hepatit C -paniken kom krypandes, men efter tredje testet visade provet ingenting.
Konstigt att prover kan bli så fel. Hepatit C är ju ändå ganska allvarligt