Beskedet
Dagen efter operationen åkte jag till jobbet som vanligt. Min man var hemma pga smärtorna
Min mobil ringde och med tårfylld röst hörde jag "-det fanns inga"
Va? Jag fattade ingenting "-det fanns inga". Då förstog jag...
Jag tog en tidig lunch och åkte hem. Hade velat stanna hemma resten av dagen, men kunde inte pga viktiga möten under em
När jag kom hem pratade vi & grät.
Jag ringde mina föräldrar som kom hit, sedan berättade vi allt för dem.
Min mobil ringde och med tårfylld röst hörde jag "-det fanns inga"
Va? Jag fattade ingenting "-det fanns inga". Då förstog jag...
Jag tog en tidig lunch och åkte hem. Hade velat stanna hemma resten av dagen, men kunde inte pga viktiga möten under em
När jag kom hem pratade vi & grät.
Jag ringde mina föräldrar som kom hit, sedan berättade vi allt för dem.
Göteborg nästa!
Veckorna gick
Efter lång väntan kom en kallelse att åka ner till genkliniken i Göteborg för information.
De mätte testiklarnas storlek och informerades oss om nästa undersökning som innebar att de skulle ta spermieprov ur testikeln. Hon frågade vad vi visste om hans kromosomförändring. Eftersom vi bara läst på nätet förklarade hon lite mer.
Sedan fick vi en ny remiss -också till ngn genklinik i Göteborg för mer information om kromosomförändringen.
Den tiden fick vi ändra några ggr pga av vädrets makter med snöoväder. Väl på plats fick vi en mkt bra genomgång om XXY/ klinefelters syndrom. Det var tur att vi åkte båda två, för det var mkt info att ta in på en gång. Mkt föll på plats när man ser tillbaks, vi förstog även varför läkaren gjort vissa tester. T ex så mätte dem benskörheten på honom vid ett besök. Vi förstog aldrig vad det hade med spermierna att göra. Svaret var -inget. Det hade med kromosomförändringen att göra, den kan leda till benskörhet.
Sista resan ner var kämpig, den sista avgörande. Det var nu vi skulle se om det fanns ngt liv där nere.
Vi åkte hemifrån 05:00, sov ingenting den natten. 07:15 var vi på plats, hittade en parkering och infann oss i väntrummet. 07:30 kom sköterskan och gav morfin, sedan var det ombyte till den vita rocken och de vita knästrumporna
Vid 8-tiden var det dags att gå till operationsrummet. Jag fick också följa med in och följa hela processen
Efter operationen gick vi tillbaks till salen, där var det ett par till som hade kommit under tiden. Vi la oss på den lilla sängen båda två, helt utslagna av sömnbristen. Sedan sov vi en stund innan vi åt frukostmacka & sov lite till. När vi vaknade kom sköterskan och kollade att allt var bra, sedan var det "bara" att sätta sig i bilen och åka hem.
Jag kände att man hade behövt mer sömn innan vi åkte hem.
Tankarna snurrade, hoppet fanns ju fortfarande kvar. När jag kollade på "göjset" i provrören såg jag trådrullarna, det var ju så sperman skulle se ut
När vi kom hem gick jag och la mig några timmar för att sedan åka och jobba
På kvällen när jag jobbade pratade min man med sina föräldrar om resan
Det svåraste under hela tiden har varit alla lögner om varför vi ska vara lediga, varför vi ska till Göteborg
Efter lång väntan kom en kallelse att åka ner till genkliniken i Göteborg för information.
De mätte testiklarnas storlek och informerades oss om nästa undersökning som innebar att de skulle ta spermieprov ur testikeln. Hon frågade vad vi visste om hans kromosomförändring. Eftersom vi bara läst på nätet förklarade hon lite mer.
Sedan fick vi en ny remiss -också till ngn genklinik i Göteborg för mer information om kromosomförändringen.
Den tiden fick vi ändra några ggr pga av vädrets makter med snöoväder. Väl på plats fick vi en mkt bra genomgång om XXY/ klinefelters syndrom. Det var tur att vi åkte båda två, för det var mkt info att ta in på en gång. Mkt föll på plats när man ser tillbaks, vi förstog även varför läkaren gjort vissa tester. T ex så mätte dem benskörheten på honom vid ett besök. Vi förstog aldrig vad det hade med spermierna att göra. Svaret var -inget. Det hade med kromosomförändringen att göra, den kan leda till benskörhet.
Sista resan ner var kämpig, den sista avgörande. Det var nu vi skulle se om det fanns ngt liv där nere.
Vi åkte hemifrån 05:00, sov ingenting den natten. 07:15 var vi på plats, hittade en parkering och infann oss i väntrummet. 07:30 kom sköterskan och gav morfin, sedan var det ombyte till den vita rocken och de vita knästrumporna
Vid 8-tiden var det dags att gå till operationsrummet. Jag fick också följa med in och följa hela processen
Efter operationen gick vi tillbaks till salen, där var det ett par till som hade kommit under tiden. Vi la oss på den lilla sängen båda två, helt utslagna av sömnbristen. Sedan sov vi en stund innan vi åt frukostmacka & sov lite till. När vi vaknade kom sköterskan och kollade att allt var bra, sedan var det "bara" att sätta sig i bilen och åka hem.
Jag kände att man hade behövt mer sömn innan vi åkte hem.
Tankarna snurrade, hoppet fanns ju fortfarande kvar. När jag kollade på "göjset" i provrören såg jag trådrullarna, det var ju så sperman skulle se ut
När vi kom hem gick jag och la mig några timmar för att sedan åka och jobba
På kvällen när jag jobbade pratade min man med sina föräldrar om resan
Det svåraste under hela tiden har varit alla lögner om varför vi ska vara lediga, varför vi ska till Göteborg
Ett roligt, men jobbigt besked
Mitt i våran karusell fick vi reda på att hans syster var gravid. Samtidigt som man kände glädje med dem, var det fruktansvärt jobbigt. Det känns alltid mkt värre när man ser glädjen i familjens ögon. Dem skulle bli mormor & morfar, få sitt första barnbarn. Gammelfarfar satt också med
Jag såg hur allt föll inom honom. Han var självklart också glad, men han har så länge velat bli far. Sedan vi träffades har han velat skaffa barn
Det blev åter dags att lämna spermaprov, dagarna gick, veckorna gick. Sedan kom brevet med kallelsen
Vi gick med tunga steg mot dörren i återvändsgränden, satte oss ner i väntrummet.
Den här gången läste vi ingen tidning, vi satt under tystnad, kollade på väggarna.
Dem kom ut och visade in oss på rummet. Läkaren började prata med oss och sa som det var -inga spermier...
Hon sa att det fanns en utväg kvar, man kunde gå in i själva testikeln för att se om man kunde hitta spermier där
Nästa alternativ är inseminering från annan donator
Jag kände hur tårarna föll, mest för känslan av hur min man tog det. Jag kände så fruktansvärt med honom =(
Vi var redo att testa allt!
När vi fått det beskedet kom nästa -de var tvungna att ta ett blodprov på honom. Proverna hade visat att han hade hepatit C!!!!
Sköterskan lugnade oss och sa att det var vanligt med felsvar
Nästa svar visade också på hepatit C -paniken kom krypandes, men efter tredje testet visade provet ingenting.
Konstigt att prover kan bli så fel. Hepatit C är ju ändå ganska allvarligt
Jag såg hur allt föll inom honom. Han var självklart också glad, men han har så länge velat bli far. Sedan vi träffades har han velat skaffa barn
Det blev åter dags att lämna spermaprov, dagarna gick, veckorna gick. Sedan kom brevet med kallelsen
Vi gick med tunga steg mot dörren i återvändsgränden, satte oss ner i väntrummet.
Den här gången läste vi ingen tidning, vi satt under tystnad, kollade på väggarna.
Dem kom ut och visade in oss på rummet. Läkaren började prata med oss och sa som det var -inga spermier...
Hon sa att det fanns en utväg kvar, man kunde gå in i själva testikeln för att se om man kunde hitta spermier där
Nästa alternativ är inseminering från annan donator
Jag kände hur tårarna föll, mest för känslan av hur min man tog det. Jag kände så fruktansvärt med honom =(
Vi var redo att testa allt!
När vi fått det beskedet kom nästa -de var tvungna att ta ett blodprov på honom. Proverna hade visat att han hade hepatit C!!!!
Sköterskan lugnade oss och sa att det var vanligt med felsvar
Nästa svar visade också på hepatit C -paniken kom krypandes, men efter tredje testet visade provet ingenting.
Konstigt att prover kan bli så fel. Hepatit C är ju ändå ganska allvarligt
Burken....
Tid var bokad hos "labb" för att lämna in spermaprovet. Men var tusan är burken, det var ju över en månad sedan vi var där och fick den =S
Sedan dess har vi ju packat väskor, packar upp väskor, velat runt med massor av saker i huset.
Hade vi tänkt hade vi samlat allt på ett ställe, men i stressen gjorde vi inte det. Det enda vi tänkte på var att sakerna inte skulle vara synliga för ngn. Så höll vi på med ngt material & det knackade på dörren flög sakerna ner i närmsta låda/ väska -ja vad som helst.
Vi hade tur, burken låg där jag hade för mig att jag lagt den. Nu minns jag tom att den låg brevid mitt rör -jag skulle ju göra ett urinprov samma morgon som jag skulle ta blodprov. De första dropparna skulle ner i röret
Jag tog prover en dag, min man en annan. Allt för att ingen skulle kunna misstänka ngt. Svårt att smyga med ngt i en liten kommun...
Så fick jag ett brev på posten -en kallelse till gyn. Jag skulle genomgå undersökning av livmodern
Jag åkte dit, satte mig ner & väntade på att få komma in. Kändes som en evighet att sitta där
Så blev det min tur att komma in, sköterskan hämtade mig. Hon såg lite förbryllad ut och frågade om jag var själv...
Klart jag kom själv -kallelsen var till mig och det stog att jag skulle gynundersökas! Jag fick återigen sitta ner och vänta medans sköterskan och doktorn pratade inne på rummet. Så kom hon ut igen och hämtade mig. Hon förklarade att min man skulle varit med mig, att man alltid gör besöken ihop.
Hur tusan ska man veta det?! Det var det aldrig ngn som sa, det stog ingenstans i kallelsen
Vi gick in i nästa rum där undersökningen på livmodern skulle göras. Jag försökte lätta upp stämningen i den krystade situationen med lite kallprat "-det där kan vi ta sedan" fick jag till svar. Va fasen, ligga där å bli undersökt i tystnad är ju skiiitjobbigt. Så jag babblade på iaf =P
Eftersom de körde upp vätskan i livmodern fick jag rådet att sätt på ett trosskydd "-du kan ta trosskydd där i hyllan, för det kan läcka ut lite vätska när du börjar gå". Hahaha, ja lite humor måste man ha i allt -kände mig som en läckande ventil.
Efter undersökningen gick vi inpå kontoret igen. Läkaren & sköterskan fortsatte sin diskussion igen hur de skulle göra. Det var idag vi skulle fått besked på alla prover vi tagit -hade vi vetat det hade vi ju åkt båda två!
De började ställa frågor om min man "-har han normal skäggväxt? erektionsproblem? normal kropp?" osv
Sedan fick jag beskedet att dem inte hittat några spermier i provet
Jag kommer ihåg att det var extremt kallt den dagen han lämnade provet, så jag frågade om det kunde haft ngn inverkan. Det hade det inte. Däremot fick vi en ny burk och nya blodprover som skulle tas
Sedan dess har vi ju packat väskor, packar upp väskor, velat runt med massor av saker i huset.
Hade vi tänkt hade vi samlat allt på ett ställe, men i stressen gjorde vi inte det. Det enda vi tänkte på var att sakerna inte skulle vara synliga för ngn. Så höll vi på med ngt material & det knackade på dörren flög sakerna ner i närmsta låda/ väska -ja vad som helst.
Vi hade tur, burken låg där jag hade för mig att jag lagt den. Nu minns jag tom att den låg brevid mitt rör -jag skulle ju göra ett urinprov samma morgon som jag skulle ta blodprov. De första dropparna skulle ner i röret
Jag tog prover en dag, min man en annan. Allt för att ingen skulle kunna misstänka ngt. Svårt att smyga med ngt i en liten kommun...
Så fick jag ett brev på posten -en kallelse till gyn. Jag skulle genomgå undersökning av livmodern
Jag åkte dit, satte mig ner & väntade på att få komma in. Kändes som en evighet att sitta där
Så blev det min tur att komma in, sköterskan hämtade mig. Hon såg lite förbryllad ut och frågade om jag var själv...
Klart jag kom själv -kallelsen var till mig och det stog att jag skulle gynundersökas! Jag fick återigen sitta ner och vänta medans sköterskan och doktorn pratade inne på rummet. Så kom hon ut igen och hämtade mig. Hon förklarade att min man skulle varit med mig, att man alltid gör besöken ihop.
Hur tusan ska man veta det?! Det var det aldrig ngn som sa, det stog ingenstans i kallelsen
Vi gick in i nästa rum där undersökningen på livmodern skulle göras. Jag försökte lätta upp stämningen i den krystade situationen med lite kallprat "-det där kan vi ta sedan" fick jag till svar. Va fasen, ligga där å bli undersökt i tystnad är ju skiiitjobbigt. Så jag babblade på iaf =P
Eftersom de körde upp vätskan i livmodern fick jag rådet att sätt på ett trosskydd "-du kan ta trosskydd där i hyllan, för det kan läcka ut lite vätska när du börjar gå". Hahaha, ja lite humor måste man ha i allt -kände mig som en läckande ventil.
Efter undersökningen gick vi inpå kontoret igen. Läkaren & sköterskan fortsatte sin diskussion igen hur de skulle göra. Det var idag vi skulle fått besked på alla prover vi tagit -hade vi vetat det hade vi ju åkt båda två!
De började ställa frågor om min man "-har han normal skäggväxt? erektionsproblem? normal kropp?" osv
Sedan fick jag beskedet att dem inte hittat några spermier i provet
Jag kommer ihåg att det var extremt kallt den dagen han lämnade provet, så jag frågade om det kunde haft ngn inverkan. Det hade det inte. Däremot fick vi en ny burk och nya blodprover som skulle tas
Första besöket...
Han hade tagit kontakt med sjukhuset. Jag undvek det, hade fullt upp med bröllopsplaneringen.....
Ja för som vanligt har vi inte en sak vi håller på med, utan gärna fler än vi hinner med =P
Vi gifte oss den 1/8 -09
Jag hade lagt ner mkt tid kring planeringen, men oj vad snabbt dagen gick!
Lyckan var total & jag ville inte att den dagen skulle ta slut
Dagarna gick, inget brev med kallelse i brevlådan
Då kom nästa händelse att planera -min 30-årsfest! Jag fyllde ju för tusan 30 i september =) Klart man ska ha fest =P
Samtidigt som jag planerade min fest var jag i full planering att förbereda en ungdomsspelning som skulle äga rum i oktober. Så det var inga problem att få tiden att gå, problemet var att vi inte stannade upp
/usch, kan inte låta bli att gråta när jag skriver. Tankarna snurrar hela tiden.../
I slutet på oktober hade vi vårat första läkarbesök. Vi gick dit, hoppades att ingen skulle se oss & fråga vad vi gjorde där. Vi anmälde oss i kassan, följde vägbeskrivningen till den delen av sjukhuset vi skulle.
Dörren låg i en återvändsgränd. TÄNK om ngn skulle SE OSS. Vi kollade en extra gång på skylten vid dörren, vände mig om för att se om ngn var bakom oss. Sedan gick vi in
När vi kom in var det helt tomt, vi slog oss ner på varsin stol & började bläddra i en tidning. Sedan kom sköterskan ut och hälsade oss välkomna. Vi gick in på ett rum och hon började prata. Jag minns inte så mkt av den träffen. Vi fick med oss papper, labbprov vi skulle ta, spermaburk...
Jag minns att vi väntade med alla prover eftersom vi skulle på smekmånad. Å vi var verkligen på smekmånad, 4 veckor var vi borta. Hoppet fanns fortfarande kvar. Spänningarna i kroppen kanske hade släppt nu när vi sökt hjälp, det kanske var nu allt skulle klaffa. För man har ju faktiskt hört historier om personer som blivit gravida när kroppen/ hjärnan väl släppt tanken på att bli gravid
Men inte då, mensen kom som en räkning på posten. Alltid runt samma datum
Ja för som vanligt har vi inte en sak vi håller på med, utan gärna fler än vi hinner med =P
Vi gifte oss den 1/8 -09
Jag hade lagt ner mkt tid kring planeringen, men oj vad snabbt dagen gick!
Lyckan var total & jag ville inte att den dagen skulle ta slut
Dagarna gick, inget brev med kallelse i brevlådan
Då kom nästa händelse att planera -min 30-årsfest! Jag fyllde ju för tusan 30 i september =) Klart man ska ha fest =P
Samtidigt som jag planerade min fest var jag i full planering att förbereda en ungdomsspelning som skulle äga rum i oktober. Så det var inga problem att få tiden att gå, problemet var att vi inte stannade upp
/usch, kan inte låta bli att gråta när jag skriver. Tankarna snurrar hela tiden.../
I slutet på oktober hade vi vårat första läkarbesök. Vi gick dit, hoppades att ingen skulle se oss & fråga vad vi gjorde där. Vi anmälde oss i kassan, följde vägbeskrivningen till den delen av sjukhuset vi skulle.
Dörren låg i en återvändsgränd. TÄNK om ngn skulle SE OSS. Vi kollade en extra gång på skylten vid dörren, vände mig om för att se om ngn var bakom oss. Sedan gick vi in
När vi kom in var det helt tomt, vi slog oss ner på varsin stol & började bläddra i en tidning. Sedan kom sköterskan ut och hälsade oss välkomna. Vi gick in på ett rum och hon började prata. Jag minns inte så mkt av den träffen. Vi fick med oss papper, labbprov vi skulle ta, spermaburk...
Jag minns att vi väntade med alla prover eftersom vi skulle på smekmånad. Å vi var verkligen på smekmånad, 4 veckor var vi borta. Hoppet fanns fortfarande kvar. Spänningarna i kroppen kanske hade släppt nu när vi sökt hjälp, det kanske var nu allt skulle klaffa. För man har ju faktiskt hört historier om personer som blivit gravida när kroppen/ hjärnan väl släppt tanken på att bli gravid
Men inte då, mensen kom som en räkning på posten. Alltid runt samma datum
lika bra att ta det från början...
Vi träffades våren 1997
1998 tog jag studenten, efter det utbildade jag mig -först utbildning & jobb, sedan barn.... Ja så var det planerat
2001 fick jag fast jobb, så hösten 2002 började vi planera att skaffa barn.
Efter 1 års arbete & sparande av pengar åkte vi på våran första semester. Det var där allting skulle ske, vi skulle äntligen bilda familj. Jag hade slutat med p-piller några månader innan så kroppen skulle ställa in sig, så innan vi åkte använde vi kondom (för jag kunde ju inte vara gravid om vi skulle på semester). Vi använde även kondom första dagarna eftersom jag drack & vi festade. För tänk om jag blev gravid & skadade fostret om jag drack.
Så för säkerhets skull använde vi skydd tills de sista dagarna. Vi försökte 2-3 månader utan resultat, vilket i sig inte är helt ovanligt.
Sedan sa jag upp mig från mitt jobb eftersom jag inte trivdes, våren 2003. Så vi började med skydd igen -för vem vill anställa en som är på smällen =/
Efter ca 6 månader som vikarie fick jag fast tjänst igen. Fast vi fortsatte med skydd ändå. Skulle se dumt ut om man blev gravid så fort man fått en fast tjänst
Våren, sommaren eller hösten 2004 bestämde vi oss för att försöka igen
Vi försökte & försökte & försökte. Hade hört från andra att det kan ta tid, vissa vänner hade hållt på 2 år innan det tog sig. Så vi kämpade på.
Efter 2-3 års kämpande började vi fundera på om ngt var fel -men tänkte att:
1, vi kanske inte hade sex precis vid ägglossning
2, vi kanske inte hade tillräckligt ofta
3, vi kanske inta passar som par
4, osv
Ursäkterna för att inte söka hjälp är många. För inte kan väll vi ha problem att få barn, NEJ DÅ, inte vi. Vi har bara otur
Fast vi tänkte ändå tanken, både en två & tre gånnger. TÄNK OM VI INTE KAN......
Fast rädslan, skammen, vetskapen gjorde att vi inte sökte
Vi fortsatte som om ingenting hade hänt
När vi fick frågan om barn svarade vi bara "-inte just nu" "-det är inte rätt tajming" "-vi måste fixa det här först" osv. Så fort ngn pratar om bebisar är jag snabb med att byta samtalsämne innan frågan kommer om när vi ska skaffa
Vi undvek fortfarande att ta kontakt med ngn klinik för undersökning.
Våren/ sommaren 2009 tog han iaf kontakt. HAN ringde och bokade tid, jag undvek det av rädsla för vilket svar vi skulle få
1998 tog jag studenten, efter det utbildade jag mig -först utbildning & jobb, sedan barn.... Ja så var det planerat
2001 fick jag fast jobb, så hösten 2002 började vi planera att skaffa barn.
Efter 1 års arbete & sparande av pengar åkte vi på våran första semester. Det var där allting skulle ske, vi skulle äntligen bilda familj. Jag hade slutat med p-piller några månader innan så kroppen skulle ställa in sig, så innan vi åkte använde vi kondom (för jag kunde ju inte vara gravid om vi skulle på semester). Vi använde även kondom första dagarna eftersom jag drack & vi festade. För tänk om jag blev gravid & skadade fostret om jag drack.
Så för säkerhets skull använde vi skydd tills de sista dagarna. Vi försökte 2-3 månader utan resultat, vilket i sig inte är helt ovanligt.
Sedan sa jag upp mig från mitt jobb eftersom jag inte trivdes, våren 2003. Så vi började med skydd igen -för vem vill anställa en som är på smällen =/
Efter ca 6 månader som vikarie fick jag fast tjänst igen. Fast vi fortsatte med skydd ändå. Skulle se dumt ut om man blev gravid så fort man fått en fast tjänst
Våren, sommaren eller hösten 2004 bestämde vi oss för att försöka igen
Vi försökte & försökte & försökte. Hade hört från andra att det kan ta tid, vissa vänner hade hållt på 2 år innan det tog sig. Så vi kämpade på.
Efter 2-3 års kämpande började vi fundera på om ngt var fel -men tänkte att:
1, vi kanske inte hade sex precis vid ägglossning
2, vi kanske inte hade tillräckligt ofta
3, vi kanske inta passar som par
4, osv
Ursäkterna för att inte söka hjälp är många. För inte kan väll vi ha problem att få barn, NEJ DÅ, inte vi. Vi har bara otur
Fast vi tänkte ändå tanken, både en två & tre gånnger. TÄNK OM VI INTE KAN......
Fast rädslan, skammen, vetskapen gjorde att vi inte sökte
Vi fortsatte som om ingenting hade hänt
När vi fick frågan om barn svarade vi bara "-inte just nu" "-det är inte rätt tajming" "-vi måste fixa det här först" osv. Så fort ngn pratar om bebisar är jag snabb med att byta samtalsämne innan frågan kommer om när vi ska skaffa
Vi undvek fortfarande att ta kontakt med ngn klinik för undersökning.
Våren/ sommaren 2009 tog han iaf kontakt. HAN ringde och bokade tid, jag undvek det av rädsla för vilket svar vi skulle få
