lika bra att ta det från början...
Vi träffades våren 1997
1998 tog jag studenten, efter det utbildade jag mig -först utbildning & jobb, sedan barn.... Ja så var det planerat
2001 fick jag fast jobb, så hösten 2002 började vi planera att skaffa barn.
Efter 1 års arbete & sparande av pengar åkte vi på våran första semester. Det var där allting skulle ske, vi skulle äntligen bilda familj. Jag hade slutat med p-piller några månader innan så kroppen skulle ställa in sig, så innan vi åkte använde vi kondom (för jag kunde ju inte vara gravid om vi skulle på semester). Vi använde även kondom första dagarna eftersom jag drack & vi festade. För tänk om jag blev gravid & skadade fostret om jag drack.
Så för säkerhets skull använde vi skydd tills de sista dagarna. Vi försökte 2-3 månader utan resultat, vilket i sig inte är helt ovanligt.
Sedan sa jag upp mig från mitt jobb eftersom jag inte trivdes, våren 2003. Så vi började med skydd igen -för vem vill anställa en som är på smällen =/
Efter ca 6 månader som vikarie fick jag fast tjänst igen. Fast vi fortsatte med skydd ändå. Skulle se dumt ut om man blev gravid så fort man fått en fast tjänst
Våren, sommaren eller hösten 2004 bestämde vi oss för att försöka igen
Vi försökte & försökte & försökte. Hade hört från andra att det kan ta tid, vissa vänner hade hållt på 2 år innan det tog sig. Så vi kämpade på.
Efter 2-3 års kämpande började vi fundera på om ngt var fel -men tänkte att:
1, vi kanske inte hade sex precis vid ägglossning
2, vi kanske inte hade tillräckligt ofta
3, vi kanske inta passar som par
4, osv
Ursäkterna för att inte söka hjälp är många. För inte kan väll vi ha problem att få barn, NEJ DÅ, inte vi. Vi har bara otur
Fast vi tänkte ändå tanken, både en två & tre gånnger. TÄNK OM VI INTE KAN......
Fast rädslan, skammen, vetskapen gjorde att vi inte sökte
Vi fortsatte som om ingenting hade hänt
När vi fick frågan om barn svarade vi bara "-inte just nu" "-det är inte rätt tajming" "-vi måste fixa det här först" osv. Så fort ngn pratar om bebisar är jag snabb med att byta samtalsämne innan frågan kommer om när vi ska skaffa
Vi undvek fortfarande att ta kontakt med ngn klinik för undersökning.
Våren/ sommaren 2009 tog han iaf kontakt. HAN ringde och bokade tid, jag undvek det av rädsla för vilket svar vi skulle få
1998 tog jag studenten, efter det utbildade jag mig -först utbildning & jobb, sedan barn.... Ja så var det planerat
2001 fick jag fast jobb, så hösten 2002 började vi planera att skaffa barn.
Efter 1 års arbete & sparande av pengar åkte vi på våran första semester. Det var där allting skulle ske, vi skulle äntligen bilda familj. Jag hade slutat med p-piller några månader innan så kroppen skulle ställa in sig, så innan vi åkte använde vi kondom (för jag kunde ju inte vara gravid om vi skulle på semester). Vi använde även kondom första dagarna eftersom jag drack & vi festade. För tänk om jag blev gravid & skadade fostret om jag drack.
Så för säkerhets skull använde vi skydd tills de sista dagarna. Vi försökte 2-3 månader utan resultat, vilket i sig inte är helt ovanligt.
Sedan sa jag upp mig från mitt jobb eftersom jag inte trivdes, våren 2003. Så vi började med skydd igen -för vem vill anställa en som är på smällen =/
Efter ca 6 månader som vikarie fick jag fast tjänst igen. Fast vi fortsatte med skydd ändå. Skulle se dumt ut om man blev gravid så fort man fått en fast tjänst
Våren, sommaren eller hösten 2004 bestämde vi oss för att försöka igen
Vi försökte & försökte & försökte. Hade hört från andra att det kan ta tid, vissa vänner hade hållt på 2 år innan det tog sig. Så vi kämpade på.
Efter 2-3 års kämpande började vi fundera på om ngt var fel -men tänkte att:
1, vi kanske inte hade sex precis vid ägglossning
2, vi kanske inte hade tillräckligt ofta
3, vi kanske inta passar som par
4, osv
Ursäkterna för att inte söka hjälp är många. För inte kan väll vi ha problem att få barn, NEJ DÅ, inte vi. Vi har bara otur
Fast vi tänkte ändå tanken, både en två & tre gånnger. TÄNK OM VI INTE KAN......
Fast rädslan, skammen, vetskapen gjorde att vi inte sökte
Vi fortsatte som om ingenting hade hänt
När vi fick frågan om barn svarade vi bara "-inte just nu" "-det är inte rätt tajming" "-vi måste fixa det här först" osv. Så fort ngn pratar om bebisar är jag snabb med att byta samtalsämne innan frågan kommer om när vi ska skaffa
Vi undvek fortfarande att ta kontakt med ngn klinik för undersökning.
Våren/ sommaren 2009 tog han iaf kontakt. HAN ringde och bokade tid, jag undvek det av rädsla för vilket svar vi skulle få
Kommentarer
Trackback
