Kunde inte hålla mig
I torsdags berättade jag för en kollega. Var tvungen eftersom hon skulle kolla upp vad det skulle bli för mat på våran teamdag + efterföljande fest.
Som jag räknat ut bekräftade hon att det var en del i gruppen som misstänkte det... Men hon lovade att inget säga.
På fredagen kunde jag knappt koncentrera mig på det vi höll på med. Funderade hela tiden på om jag skulle berätta när alla var samlade, i små grupper eller inte alls. Kom fram till att jag skulle berätta för alla samtidigt.
När teamdagen var slut åkte jag & kollegan som visste om det iväg för att handla lite gottesaker till kvällen. Slank in i en butik och hittade den här söta berlocken:
http://www.madebyroz.se/berlock-affirmationsring-vacker-stark-bar-pa-mirakel/678-0
Köpte den på en gång. Dels för att den var söt, dels för att då kanske övriga skulle fatta att det var som dem trodde.
När vi kom tillbaks undrade dem vad vi hade köpt. Jag visade upp min påse med diverse saker i. En i gruppen kollade på berlocken & läste -ingen reaktion.
Va fasen, nu började det jobbiga igen. Hur/ när skulle jag tala om det...
De andra hade börjat dricka medans vi var och handlade. Jag gick inmed mina saker, hämtade vinglas och min flaska som var inlindad i en systempåse. Gick ut till de andra & satte mig.
Öppnade flaskan försiktigt & hällde snabbt upp ett glas. Satte flaskan på bordet så de andra skulle se att det var en "vinflaska". Kom på att det kanske var ngn som läste på den, så jag hällde upp ett nytt glas & ställde sedan ner den på marken.
Chefen gick iväg för att hämta ngt på sitt rum -då tänkte jag att det hade varit perfekt att berätta, men nog var det alltid ngn som saknades! Samma visa nästa gång han gick iväg.
Kvällen gick... Vi drack, åt, drack & åt. Sedan gick några upp på rummet för att ta lite grogg. Jag gick också upp & satte mig. Efter ett tag kom övriga gruppen också upp. Chefen ar inte med, så jag frågade vart han var. Han var på toaletten på nedre våningen.
YES, tänkte jag -nu kan jag berätta fort innan chefen kom. Jag berättade för gruppen att det var som dem trodde, min kollega som visste om det fyllde i & förklarade. Alla blev jätteglada & lite smått tårögda.
Mitt i all glädje kom chefen upp, inte helt enligt planerna var det en som berättade för honom också. Så det var bara att le & se glad ut. Hade inte tänkt att ngn i ledningen skulle få veta ngt eftersom jag precis har sökt ett "nytt" jobb med start ungefär vid BF. Bara att hoppas att dem inte bryr sig...
Fick en jättekram av annan kollega, hon vet om att vi har kämpat för att komma hit. Hon vet inte allt, bara att vi har haft svårt och gått på utredning.
Känns skönt när dem vet. Även om det går åt skogen med missfall eller vad som helst, känns det skönt att ha dem med sig. Det är ju trots allt mina kollegor & dem behöver veta varför man är lite off vissa dagar
Jag tror inte alls på det gamla med att man ska vänta med att berätta, Vad gör det för skillnad?
Som chefen sa "-Går det åt helvete så gör det. Oavsett om du är i vecka 5 eller 12 och då är det bra med stöd"
